Artikkeli 5.11.2021

Byns uslaste piga

Lyckligtvis föddes jag in i denna tid av världen. Mina kunskaper och egenskaper passar ganska bra med behoven i ett 2020-samhälle. Emellertid på 1800-talet skulle jag ha varit hopplöst oönskad arbetskraft.

I våras satt jag på hemmakontoret och lyssnade på ett webinarium Lagom jobb för alla av Ilmarinen och Invalidförbundet. Få tillfällen på sistone har gett mig så många tankar.  Jag vågar inte skriva att jag blev inspirerad, eftersom det enligt uppgift är ett för överanvänt och irriterande ord. Istället nöjer jag mig med att konstatera att jag fick insikter och blev fundersam.

Husets uslaste piga

Jag började reflektera över min egen arbetsförmåga. Jag är specialistläkare samt medicine doktor, som arbetar i expert-, forsknings- och lärarpositioner. Jag anser mig arbetsförmögen och det gör troligen min arbetsgivare också.  Mina kunskaper är lämpliga för mina arbetsuppgifter och det finns inga hälsorestriktioner för att utföra dem. Men tänk om jag hade fötts 150 år tidigare? Finland var då ett jordbrukssamhälle och arbetet krävde främst fysisk styrka och hållbarhet.

Genpoolen lottade mig en kroppsbyggnad, som bäst beskrivs med orden liten och skör. Ingen styrketräning eller proteintagning kommer att få mina muskler att växa. Lägger man till pollenastma, måste man bara konstatera att jag på den tiden inte hade representerat den mest önskade arbetskraften. Jag skulle ha varit en usel gårdsvärdinna eller en ännu värre piga. Den som bär en halv mjölkhink åt gången, medan de duktigare har två hela i bägge händerna. Utan antihistaminer skulle jag ha pipat hela såsäsongen på våren, och blivit andfådd redan på väg till ladugården. Utan förmågan att samla ett ordentligt fettlager på min kropp, skulle jag också ha varit den första som svälter ihjäl under hungersnöden.  

Mina egenskaper, dvs. bra mattehuvud, koncentrationsförmåga och sociala färdigheter, som har hjälpt mig att blomstra i det moderna arbetslivet, var inte alls lika uppskattade på dåtidens arbetsmarknad, särskilt hos en flicka.  Skulle jag ens ha kommit till skolan där de överhuvudtaget hade uppmärksammats? Rosina Heikel, Finlands första kvinnliga läkare, föddes inte förrän 1842, så att bli läkare hade inte varit ett särskilt realistiskt alternativ.

Anpassning av arbete på 1800-talets vis

I moderna termer skulle jag ha varit arbetsoförmögen under pollenperioden och annars delvis arbetsförmögen. Att förklara sig som arbetsoförmögen och söka sjukpenning och pension var dock inget alternativ, och förkortad arbetstid hörde inte till dåtidens världsbild. Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta, sade även Bibeln.

Inte talade man om arbetsanpassning, men fenomenet var nog känt. Jag skulle ha klarat mig som kökspiga, ifall jag hade fått hjälp med tyngsta säckar och hinkar. Som barnvakt skulle jag ha dugt, och med mina snabba fingrar kunde jag ha försörjt mig som sömmerska eller vävare.  Eftersom hungern är en bra motivator så hade jag definitivt kommit på något. Mitt urval hade dock varit ganska begränsat och min position på arbetsmarknaden något helt annat än vad den är idag.

Förut insåg man att vi inte har råd att lämna någon utanför

 Varför skriver jag om detta? Kanske för att påminna, allra främst mig själv, hur slumpmässigt det är att ens egenskaper passar eller ej till det man värdesätter just då i samhället. Det håller mig ödmjuk. 1800-talets människa uppskattade andra ting och egenskaper än vi.  De som vi ser som delvis arbetsoförmögna, kunde ha varit de allra duktigaste drängar eller suveränaste skogsarbetare. Visst har vi mycket gemensamt med dåtidens finländare också. På samma sätt uppskattar vi en bra yrkesperson, och arbetet bestämmer fortfarande en persons självbild och position i samhället.

Vi har nu bättre sjukvård och socialskydd. Sysselsättningen stöds genom yrkesinriktad rehabilitering, utbildning och kurser. Ingen behöver svälta ihjäl för att de inte kan arbeta. I det avseendet är Finland en mänskligare plats än för 150 år sedan. Men en sak förstod samhället bättre på den tiden. Då fick ingen vara overksam, alla skulle vara användbara, där de kunde. Till exempel ansågs psykiska symtom inte på något sätt förhindra arbete. Alla kände till byfånen, och hen väntades att jobba bredvid de andra. Kanske man skrattade åt hen, ibland var man lite rädd också, men att hen inte skulle ha jobbat, det gick inte. Det fanns inga psykiatriska läkemedel eller terapi vid den tiden, men den rehabiliterande effekten av arbetet utnyttjades väl.

Vi har fortfarande verkligen inte råd med att lämna åt sidan dem som är utmattade, sjuka eller inte passar in i den vanliga medborgarens form. Att utelämna är inte mänskligt och det tål inte heller samhällsekonomin. Människor behöver stöttas och nästan alla kan hitta ett passande arbete som matchar den egna arbetsförmågan.

Heidi Furu
ledande expert, Ilmarinen
MD, specialist i företagshälsovård

Vi utmanar dig att bygga morgondagens arbetsförmåga. Du får nya idéer, undersökt information och behändiga verktyg för ledning av arbetsförmåga från oss. Bekanta dig med ArbetsförmågeArenan.